Spöken finns dom mobil


Tror du på spöken?  . . .  det gör jag!


Nej! Inte på några lakansklädda figurer som hoppar fram vid midnatt och skriker BUU! Inte heller på grinande monster. Helt enkelt för att de är inga spöken. Säger du att ett monster är ett spöke kan du lika gärna påstå att en människa är en orm. Lika stor är skillnaden! Nej, ett äkta spöke har nästan alltid varit människa. En människa som levt sitt liv på jorden, men som nu gått över gränsen - dit där ingen av oss vet vad som sker. Det enda vi vet, är att vi aldrig vänder

åter.


Eller. . . gör vi det?


Ja, det är det som är frågan. Kan man korsa gränsen på nytt och vända åter? Ingen vet. Men är det så, då kommer vi åter som gengångare. Och där har du ett äkta spöke. En människa som aldrig hann "leva riktigt klart", utan som vänder åter för att ställa till rätta eller - kanske - för att ta en fasansfull hämnd på den som gjort honom ont. Så snälla du - säg aldrig att spöken är monster. Gör du det kan du lika gärna presentera dig som en mask.


Och du. . . Glöm det där med klockan 12. Ett äkta spöke tillhör lika mycket dagens ljus som nattens mörker.Det kan finnas vid din sida lika väl när du går i solen som när du ligger i mörkret i din säng. Sedan beror det på dig själv om du "ser". Inte alla människor har förmågan att "se" ett spöke. Du behöver ett särskilt sinne. En särskild hörsel och en särskild syn. Har du det hör du kanske att någon gråter i din närhet. Eller du ser en flik av en kjolfåll försvinna runt närmaste hörn. Någon gång kanske du till och med ser en gestalt. Men försök inte röra vid den. Lägger du handen på ett spöke faller din hand rakt igenom.


Någon gång kan ett spöke också vara ett djur. En häst eller katt eller hund som har stått en människa nära. Och som följer sin vän över gränsen igen.


Nu undrar du säkert - har jag sett något spöke? Tyvärr så måste jag svara nej. Men låt mig nu få berätta om morbror Olof.


Morbror Olof var inte min morbror, utan min mammas. Mamma växte upp hos honom eftersom hennes föräldrar dog när hon var barn. Morbror Olof var präst för hundra år sedan i en församling i Västergötland.

Morbror Olof var "synsk". Det betydde väl inte att han såg spöken direkt. Men han fick "varsel". Från andra sidan. Ofta "visste" morbror Olof att något skulle ske redan innan det hade hänt.


En gång, berättade mamma, kom morbror Olof till frukostbordet alldeles förstörd. Under natten hade han hört ljudet av forsande vatten genom sitt sovrum. Mitt i bruset hörde han en röst ropa på hjälp. Nu var han övertygad om att en olycka hade skett. Hans familj försökte lugna honom, men morbror Olof lyssnade inte. Och han behövde inte vänta länge. Alldeles efter frukost knackade det på dörren. Utanför stod en förtvivlad pojke. Under natten hade hans pappa fallit i Kvarnbäcken och drunknat. De hade hittat honom nedanför fallet nu på morgonen.


Alla i prästgården blev förkrossade förstås. Men morbror Olof nickade bara stilla. Han visste ju redan att detta hade hänt.


Det här var inte enda gången morbror Olof fick varsel. Och be mig nu inte förklara hur detta kunde ske - Jag vet inte! Jag begriper ingenting! Det enda jag vet är att det måste vara sant. Morbror Olof var en genomärlig person. Sa han att han upplevt något, så var det så. Att fuska med sanningen var en dödssynd för honom. Och mamma hade han uppfostrat likadant.


I hela mitt liv har jag önskat att jag kunde fått träffa min mammas morbror. Men det blev aldrig så. Redan innan jag föddes var morbror Olof död.


Och nu frågar jag dig: Kan du tro på det här? Eller säger du som de flesta gör: Jag vet inte vad jag skall tro!


Men ett kan vi väl vara överens om. Det finns mycket mellan himmel och jord som vi aldrig kan förklara.

_________________